Sammanfattning av höstens första föredrag om Linné som domare. Det hölls den 7 september av rättshistorikern Carl Gustaf Spangenberg som berättade för oss om När Linné dömde Stina Carlsdotter till döden. 

När Linné dömde Stina Carlsdotter till döden

”Bödeln halshögg 1767 en tjänsteflicka för barnamord i Uppsala, där ingen på 30 år
hade blivit avrättad. Då han skulle gå, sade han till prästerna: Snart kommer jag
åter för samma förrättning. Efter två månader födde en annan tjänsteflicka i
hemlighet ett barn och dränkte det, varför hon på samma sätt måste lida döden.”

Det är Carl von Linné, som i de postumt utgivna (1968) anteckningarna
Nemesis divina (Den gudomliga vedergällningen) på detta ödesmättade sätt
berättar om två barnamordsfall i Uppsala. Han säger dock inget om sin egen
roll i sammanhanget – att han var med och avkunnade den andra
tjänsteflickans dödsdom. Var Linné domare? Jo, så var det. Universitetet hade
fram till 1852 egen jurisdiktion och dess styrelse – konsistoriet – var samtidigt
domstol och kunde döma i både brottmål och tvistemål. När Linné som
nybliven professor skulle delta vid sitt första konsistoriesammanträde fick han
också avlägga domared.

Linné var en flitig och plikttrogen konsistorieledamot. Fries har i sin
Linnébiografi räknat ut att han under sin aktiva tid som professor deltog i över
ettusenniohundra sammanträden. En gång skolkade han och skyllde på
förkylning för att hinna med arbetet på en ny upplaga av Species plantarum.
”Så måste man stiäla sig till att arbeta”, skrev han till vännen Abraham Bäck.
Vid kronprins Gustafs (III) uppsalabesök klagade han också över att
professorerna ”blifwa Assesores (domare) och Consistoria hufwudwerk”.
Samtidigt försvarade han den akademiska jurisdiktionen som ett uttryck för
universitetets frihet och oberoende.

Vid ett tillfälle fick alltså Linné vara med och döma i ett barnamordsfall.
Det gällde barnflickan Stina Carlsdotter och drängen Göran Sundgren. Båda i
tjänst hos juristprofessorn Olof Rabenius och därför lydande under den
akademiska domsrätten. Stina misstänktes ha dränkt sitt nyfödda barn i en
brunn och Göran troddes vara far till barnet. Efter en mycket ingående
rannsakning avkunnades dom den 10 december 1767. Eftersom Stina hade
erkänt dömdes hon till halshuggning och att ”å båle brännas”. Görans fall var
lite knepigare. Om han var skyldig till medhjälp skulle även han dömas till
döden. Till sist kom man fram till att han inte varit direkt delaktig i dödandet
av barnet. Men han hade haft sexuellt umgänge utanför äktenskapet
(lönskaläge) och uppmanat Stina till fosterfördrivning. Vilket straff skulle han
ha? Linné tillhörde en minoritet som ville att man inte skulle gå för hårt fram.
Det borde räcka med böter eller att sitta av straffet i fängelse. Ett kroppsstraff
skulle däremot bara göra honom mer fördärvad. När fallet sedan togs upp av
Svea hovrätt gick man på Linnés linje och Göran slapp undan med böter och
21 dagar på vatten och bröd.

För Stina blev det ingen mildring av straffet. Hennes dödsdom fastställdes av
hovrätten och efter en lång tid i fängsligt förvar återkom alltså bödeln till
Uppsala och avrättade Stina Carlsdotter den 20 april 1768.

Se hela höstprogrammet