Efter föreningens årsmöte den 26 februari höll Eva Nyström en spännande föreläsning om Adam Kuhn, Linnés ende amerikanske student. Här kommer en sammanfattning av föreläsningen.
Adam Kuhn föddes 1741 i Germantown, Pennsylvania, som son till läkaren Adam Simon Kuhn (1713-1780), som hade lämnat sin tyska hembygd och i stället sökt sig till Nordamerika och staden Philadelphia år 1733. Där hade han inte bara startat en medicinsk praktik utan också kommit att tillhöra den lutherska kyrkan på orten.
Förmodligen i dessa kretsar hade han lärt känna den svenske teologen Carl Magnus Wrangel (1727-1786), som utnämnts till kyrkoherde vid Gloria Dei (Old Swedes) kyrkan vid Wicaco i Philadelphia och till prost över samtliga svenska lutherska församlingar längs Delawarefloden. Senare i livet kom Wrangel att spela en viktig roll som en slags mellanhand mellan svenska och nordamerikanska vetenskapsmän, framför allt med botanister. Ett första steg på den vägen verkar ha varit att uppmuntra Adam Simon Kuhn att låta äldste sonen, alltså Adam Kuhn, studera för Carl von Linné i Uppsala, för att därefter kunna återvända hem till Philadelphia, och i sin tur undervisa sina yngre bröder i botanik och naturalhistoria, och på så sätt också bereda marken för ett närmare studium av dessa ämnesområden på Pennsylvanisk mark. Så blev det också, i varje fall till att börja med.
Den unge Kuhn skrevs in vid Uppsala universitet i januari 1762, och stannade i staden i två och ett halvt år. Av samtida källor, inte minst brevväxling, mellan fadern och Linné, framgår också att sonen följde Linnés undervisning i sjukdomarnas historia och diagnostik, materia medica och naturalhistoria, bodde i närheten av Linné och umgicks med andra utländska studenter samt med olika medlemmar av Linnés familj, och där ingick också vistelse på Hammarby, under med all säkerhet två somrar. Däremot kom han inte att i Uppsala uppfylla faderns önskningar om examina för doktorsgraden, inte ens en ”dissertatio exercitio”!
Vägen hem till Pennsylvania gick via Storbritannien, framförallt Skottland och universitetet i Edinburgh, då ett viktigt centrum för medicinsk utbildning, som övertagit den roll som det nederländska universitetet i Leiden tidigare haft. Där studerade Kuhn för William Cullen (1710-1790), berömd inte bara för sina medicinska teorier om ”nervkraftens” betydelse för människors hälsa och sjukdom, utan också som en betydande representant för vad man kallar den ”skotska upplysningen”, där andra kända namn var filosofen David Hume (1711-1776) och ekonomen Adam Smith (1723-1790). Studierna i Edinburgh avbröts av och till med resor till London, där han kom i kontakt med andra kända och betydelsefulla personer inom botaniken och naturforskningen, som till exempel Lady Anne Monson (1727-1776) och John Ellis (1710-1776), samt besökte han trädgårdar och museer.
I januari 1767 skrev Kuhn till Linné från Edinburgh och berättade att han avsåg att disputera vid stadens universitet, och detta på en avhandling om nyttan av kalla bad! Han frågade då också om han fick dedicera avhandlingen till Linné och om denne kunde skriva några rader som kunde läggas till avhandlingen i dess tryckta skick. Så blev det också, Kuhns dissertation för doktorsgraden i Edinburgh, det enda verk han för övrigt publicerade, var förutom dedikationen till Linné dessutom försedd med Linnés senaste brev, där denne dels gratulerade till uppslaget om ”kalla bad”, dels utgick från att Kuhn vid hemkomsten till Pennsylvania skulle utforska dess naturalhistoria, på det sätt han fått lära sig i Uppsala.
Vid hemkomsten 1768, där Kuhn redan under sin sista period i Edinburgh, blivit utnämnd till professor i botanik och naturalhistoria vid the Medical College of Philadelphia, föreläste han inom dessa ämnesområden under ett par år, men upphörde sedan med detta, bland annat med motiveringen att det till exempel saknades en botanisk trädgård att förlägga den typen av undervisning i. I stället kom han under sitt återstående yrkesverksamma liv att i första hand tjänstgöra som läkare i olika typer av klinisk verksamhet, sjukhus, förebyggande vård för ”fattiga” och liknande medicinska uppdrag, hade en stor privat praktik och utsågs 1789 till professor i teoretisk och praktisk medicin vid ovannämnda college of Philadelphia, senare the University of Philadelphia, en position han uppehöll tills han avgick 1797. Han var dessutom aktiv medlem i olika medicinska och vetenskapliga sällskap, ansågs som den ledande läkaren i Philadelphia och tjänstgjorde dessutom som ”familjeläkare” åt George Washington (1732-1799), även om han inte själv ska ha behandlat presidenten.
Adam Kuhn publicerade alltså ingenting mer efter disputationen i Edinburgh, däremot kan man med stöd i efterlämnade föreläsningsanteckningar efter honom se vilka medicinska teorier han representerade, varav framgår att han följde ovannämnde Cullens teorier närmast slaviskt, vilket han också ådrog sig kritik för, vilket också kan ha varit en anledning till att han avgick från sin professur 1797. Detta till trots, åtnjöt han ett gott rykte som läkare, och biograferades med många positiva omdömen i James Thachers, American Medical Biography: or memoirs of eminent physicians who have flourished in America, 2 vol. (Boston, 1828), sid. 349-352.
Föreläsningen utgår ifrån artikeln ”Linnés korrespondens med Adam Kuhn, hans ende amerikanske student”, publicerad i Uppsala Medicinhistoriska Förenings Årsskrift (2025).
Årsskrifterna finns fritt tillgängliga på Uppsala Medicinhistoriska Förenings hemsida: www.uppsalamedhist.se
