Den 23 april gästades Linnés Vänner av Lars Burman, prof. i litteraturvetenskap och tidigare överbibliotekarie på Carolina Rediviva. Lars talade med stor inlevelse om Apollos lärjungar. Uppsala, Värmland och stormaktstidens studenter.
Presentation av studien
Apollos lärjungar. Uppsala, Värmland och stormaktstidens studenter är en kollektivbiografi över de 671 värmlänningar och dalslänningar som skrevs in vid Uppsala universitet 1660-1729. De flesta återvände sedan till hemlandskapen som präster eller som verksamma inom näringslivet, inte minst bergshanteringen. Vissa blev officerare, domare, borgare, ämbetsmän. Några nådde inflytelserika poster: biskopar, kansliråd, överdirektörer, professorer – andra blev tiggare, misskötte sina ämbeten och avsattes, värvades som soldater eller hängdes utomlands. En tiondel dog redan som studenter. Men alla vara tränade att skriva och tala. Det hörde till utbildningen att vara ”elokvent”, och vältalighet visade man inte minst genom att dikta, orera, översätta. Detta gjordes inte minst under studietiden. Kohortens författande skedde framförallt på latin och svenska. Undersökningen är litteratursociologiskt inspirerad, och uppmärksammarförutom t.ex. visor, större panegyriska verk och propagandatexter också litteraturarter som är mindre uppmärksammade: tillfällesskrifter, gratulationsdikter i avhandlingar, orationer, satirer etc. Arkivläget är förhållandevis gott och en bild kan tecknas av studenternas vardagsskrivande.
Gruppens tänkande, skrivande och karriärer beskrivs genom nedslag i tio särskilt viktiga författarliv, utifrån vilka de övriga studenternas livsvillkor och verksamhet profileras. Flera av de bästa svenska författarna från karolinsk tid tillhör gruppen: den litteräre såningsmannen Petrus Lagerlöf, den knivskarpe propagandisten Olof Hermelin, barockmästaren och lantmätaren Gunno Eurelius Dahlstierna, den myndige men känslovarme Torsten Rudeen samt båtsmanssonen och läkaren Johan Lindestolpe. Samtliga skrev på både latin och svenska. Dessutom ingår i boken ett tjugotal minibiografier där enskilda, ofta mycket dramatiska livsöden skildras.
Undersökningen ökar väsentligt kunskapen om tidens nätverksbyggande och studentvärld, och den tydliggör regionernas betydelse i det tidigmoderna samhället. Den klargör också hur antikens värld styrde studenternas tankemönster och lät dem identifiera sig som arkadiska herdar från ett lika götiskt som antikt Värmland och Dalsland. Jag kan också visa hur Värmland redan vid 1600-talets slut betraktades som ett landskap som är särskilt gynnat av skaldeguden och där det trots landskapets fattigdom överflödar av diktare. På 1700-talet var alltså bilden stabiliserad av Värmland som en lycklig moder till många skalder. Det är på denna grund som 1800-talets Värmlandsromantik bygger.
Boken kommer att innehålla ett drygt 20-tal illustrationer och fem bilagor (främst i form av tabeller). Målet är att boken utkommer i slutet av 2026.
