Roland Moberg, senior forskare vid avdelningen för botanik vid Evolutionsmuseet i Uppsala, har varit engagerad i Linnéstigarna sedan 1978 och berättade vid ett föredrag för Linnés vänner den 17 november 2015 om Linnéstigarnas bakgrund, historia, och nutid. 

Linnéstigar – herbationer – i Uppsalatrakten

Under sin tid i Holland fick Linné höra talas om utflykter med studenter som han förstod var en viktig möjlighet för att lära ut kunskaper om naturens alla tre riken: växtriket, djurriket och stenriket. Återkommen till Sverige startade han vandringar i Stockholm men det var inte förrän han blivit professor i Uppsala som han genomförde vandringarna och kallad dem herbationer.

Han ställde upp strikta regler för vandringarna beträffande klädsel, utrustning och tidpunkter. Dessutom delade han upp deltagarna och utnämnde vissa till sekreterare, ordningsmän och skyttar. Det fanns ju inte bra kikare varför det krävdes goda skyttar så att han skulle kunna demonstrera fåglarna.

Man vet att han hade åtta vandringar till olika delar runt Uppsala. Till 200-års minnet av Linnés död, dvs. 1978, beslutade länsstyrelsen att återuppliva några av vandringarna och bl.a. anlitades Gustav Sandberg till att rekognosera möjliga stigar. Även Svenska Linnésällskapet var inkopplat. Till 1978 hade man markerat ut tre vandringar: Vaksalavandringen, Gottsundavandringen och Jumkilsvandringen. Vi trodde att tillströmningen skulle bli stor, vilket den också blev i början, men med det ganska begränsade befolkningsunderlaget ebbade antalet vandringar snart ut. De följande åren var det främst Svenska Linnésällskapet som ordnade reguljära vandringar.

Till Linnéjubileet 2007 tog kommunen nya tag och märkte upp stigarna igen samt ökade ut tillgängliga vandringar med Danmarksvandringen och Ultunavandringen. 2012 tillsatte kommunen en grupp med ansvar för vandringarna och fullföljde de återstående tre Linnévandringarna, Gamla Uppsala-, Håga- och Husby-vandringen. Linnés avsikt med de olika vandringarna var att se olika naturtyper och man kan ana att han ville betona det vi idag kallar ekologi men kännedomen om arterna var fortfarande det viktigaste. Hans devis ”om man inte känner namnen på tingen är kunskapen värdelös” gällde.

 

Backsippa och vätteros längs Linnéstig. Foto Roland Moberg.